söndag, november 27, 2011

Kolhydrater och diabetes

Till skillnad från vad "kostdoktorn" tror är inte LCHF något mirakel för diabetiker [ref] - det är lika bra eller lika dåligt som andra metoder. 6,8% av hemoglobin som är glykerat (så kallat "långtidssocker") är inte normalt, det är diabetes. Att gå från 8,0% till 6,8% är långt ifrån mirakulöst. Faktum är att de hade bättre långtidssocker efter 6 månader på LCHF än de hade efter 44 månader på LCHF. 8,0% HBA1c är inte ens jättehögt för en diabetiker. Man ser samma resultat i andra studier på andra metoder och precis som dessa så går HBA1c ner till nästan acceptabla nivåer för att sedan gå upp igen - förmodligen pga att man börjar vänja sig vid kosten och äta mer kalorier än man förbrukar eller lika mycket (eller att man gått ner i vikt och behöver mindre kalorier, men äter fortfarande lika många man gjorde i början). Endast ganska extrem kalorirestriktion kan sänka HBA1c riktigt imponerande lågt - till normala värden.

I Sverige (bl.a) verkar vi gå mot dogma som hävdar att kolhydrater inte kan ätas av diabetiker då kolhydrater blir till blodsocker och diabetiker tål inte blodsocker. Det är en enkel hypotes som kan förstås av en 3-åring. I verkligheten funkar det inte så. Hade logik kunnat tillämpas på människokroppen hade vi botat det mesta bara genom att "tänka logiskt", men tyvärr är så inte fallet då kroppen är för komplex.

Om diabetiker inte kan bränna kolhydrater vad bränner de då istället? Jepp, fett. Om en diabetiker slutar äta fett slutar då en diabetiker att fungera och får energitorka? Eller, börjar en diabetiker istället bränna det den "inte kan bränna" - kolhydrater?

Ni vet redan svaret på dessa frågor och det finns flera böcker av diverse läkare som hävdar att de vänder diabetes med hjälp av högkolhydratkost, dvs lågfett. En sådan läkare är Neal Barnard i klippet nedan.

Ingen story är komplett utan anekdoter. Här är en typ-2 diabetiker som käkat sig frisk genom att äta bl.a potäter trots dogman att kolhydrater skulle förvärra sjukdomen...
As a type 2 diabetic I was counseled to stay away from potatoes, pasta, rice, wheat and other forms of carbohydrate. What I have learned is that if I choose "whole" unprocessed versions of these items and cook them without added fats my body and my blood love me for it! [ref]
In one week on this new way of eating and exercising I was able to kick all of my medications, lose 3 pounds, and begin a journey of self-healing. My total cholesterol dropped from 185 to 124. My fasting blood sugar went from 250 down to 110. I suffered from nightly heartburn that required me to take 3-4 tums a night just to sleep. This was also completely reversed with the elimination of dairy products. [ref]
Men hur går det ihop? Man får väl diabetes av att äta kolhydrater?
Potatoes are good for you. Fat and oil, sour cream, butter, meat chili, cheese and all the other fatty foods that get dumped on potatoes are what make you fat. Diabetics can eat potatoes every day if they can just learn to eat them without fat. I did. I eat them every day and the last time I checked my blood sugars they were at 75. I am no longer considered diabetic. [ref]
Neal Barnard förklarar hur det fungerar...

lördag, november 26, 2011

Blir vi smalare?

Kostdoktorn hävdar att vi snart är smalast i västvärlden [ref] och hintar att det skulle bero på LCHF. Jojo, jag vet, han säger inte det rakt ut. Istället säger han att vi blivit fetare ju mer "fettskrämda" vi blivit. Problemet med retoriken är att vi alltid varit bland de smalaste i västvärlden oavsett vad vi ätit och att vi går samma öde tillmötes som alla andra - oavsett vad de äter - vi blir fetare och försämrar vår hälsa, sorgligt men sant. Sen är vi förstås helt överens att nyckelhålsmärkning är värdelöst. Det leder förmodligen till att vi äter för mycket protein istället och det finns t.o.m stöd för att mängden protein i kosten kan leda till övervikt (dvs kroppsfett, inte muskler) hos individer i medelåldern eller äldre [ref]. Det är välkänt att ett lågt proteinintag leder till ökad termogenes [ref 1, 2]. Nu gör högproteinkost samma sak, men skillnaden är att det behövs protein för att lägga på sig fett och ju mindre protein du äter desto mindre fett lägger du på dig om du skulle råka överäta [ref]. Individuella skillnader förekommer givetvis, men alla i den tidigare refererade studien brände fler kalorier av dem de överåt i förhållande till deras viktuppgång.

Faktum är att alla länder i väst blir fetare - inklusive Sverige - trots vår LCHF-våg samt mängder med viktminskningsgurus i TV och tidningar varav den absoluta majoriteten av svenska sådana är mer eller mindre lågkolhydrat/högfett/högprotein-förespråkare (Anna Skipper, Fredrik Paulun, Ola Lauritzson, t.ex). Ironiskt nog äter de helt annorlunda i programmen där de går ner mest i vikt (Biggest Loser och Extreme Makeover Weight Loss Edition).

Det enda land i väst som inte försämrar sin hälsa är tydligen Schweiz. Det tragiska är att inte ett enda land i väst går ner i vikt - speciellt när vi har alla förutsättningar oavsett vilka knepiga kostråd vi skulle få för oss att tillämpa, vi har ju hela paletten - fastor, grönsaker, vegetariskt, veganskt, fruktarianskt, lågfett, högfett, 100% kött, mjölkdieten, högprotein, lågprotein, "kolhydratsdieten" och "fettdieten", osv.

Faktum är att människor äter vad de vill och skiter fullständigt i rekommendationer oavsett om de kommer från livsmedelsverk eller "partisaner".

torsdag, november 24, 2011

Gimmick på G: Gluten & Wheat Belly

Blir man fet av vete? Dags att ta reda på...

Nu äter jag mycket bröd och så här i juletider är vörtbröd favoriten även om man kan bli lite dålig i magen om man äter en vörtlimpa per dag. Något med kryddorna tydligen. Jag funderar över att göra en gimmick ala "20 potatoes a day" fast istället göra narr av William Davis' LCHF-propagandabok "Wheat Belly" där han demoniserar vetet.

Som en f.d självbotad veteintolerant älskar jag det mesta med gluten i - speciellt det vita brödet från bosnien vid namn Lepine (finns på Hemköp bl.a). Jag funderar helt enkelt över att äta Lepine, vitt rostat bröd med marmelad och kanske ett par saker till (det går inte att enbart leva av vete då det saknar en del vitaminer och mineraler). Eventuellt blir det en multivitamintablett och enbart vete, marmelad och sirap - inget annat. Blandar man in lite morötter eller broccoli varje dag för att täcka näringsbehovet så kan förnekarna hävda att jag åt för mycket grönsaker vilket höll mig mätt nog att inte överäta brödet. Får nog bli enbart bröd som fast föda. Har visserligen gjorts en studie på enbart vete som enda proteinkälla från långt tillbaka (får återkomma med ref). Jag är ganska säker på att det går och att man mår prima iom att jag äter ganska stora mängder bröd just nu. Ska fila vidare på idén och funderar över en videoblog, kanske 2 månaders vetefrossa... för att inte glömma ölen. Öl och bröd - ölmage och vetemage - kan det bli bättre? ;-)

Ett perfekt experiment just nu då jag inte är trådsmal för tillfället utan har en sådär 10% kroppsfett. Blir man fet av vetet kanske det inte syns så mycket, men blir man smalare av det syns det ordentligt när musklerna träder fram. Alltså, vete i form av bröd ad-libitum.

Vad sägs?

D-vitaminrapport och lite till

Nu har mitt D-vitaminprovsvar kommit från ZRT Labs. Resultatet blev 41 ng/ml vilket är lika med 102 nmol/L.

Innan provet tog jag 4000 IE D3 per dag i lite över en månad ihop med minst 400 mg magnesium. Vad jag hade för D-vitaminstatus innan tillskottet har jag ingen aning om. Något prov hos vården fick jag (naturligtvis) inte.

4000 IE räcker tydligen för att nå över 35-40 ng/ml som många läkare anser vara ren brist. Officiellt sett kallas värden under 35-40 ng/ml (87-100 nmol/L) för "insufficiens", dvs otillräcklig D-vitaminstatus för god hälsa.

Apropå vårdcentralen. Jag tog mig ett besök för flera veckor sedan, dessvärre efter att jag själv hade åtgärdat flera av mina symptom (muskelryckningar och yrsel, t.ex - med D-vitamin och magnesium). Att dyka upp frisk är förstås inget bra läge så jag var redan inställd på att det inte blir något, men man kunde ändå höra vad en läkare sa. Jag hade fel - det blev något. Läkaren hävdade följande...
  • D-vitaminblodprov tar man inte för det säger inget
  • 4000 IE D-vitamin per dag är för mycket
  • Ingen har kalciumbrist
  • Ingen har magnesiumbrist
  • D-vitamin kissar man ut
  • 1 kg potatis är för mycket kolhydrater och insulin på en gång och därför däckar man och har kraftig yrsel dagen efter när man kliver ur sängen
Inte många rätt där inte. Inga kommentarer behövs - dumheten talar sitt eget tydliga språk. Det gick inte att diskutera så mycket - läkaren hade redan sin egen agenda och alla andra skulle passa sig (dvs inte bara jag som patient utan t.ex andra forskare som han mer eller mindre fnyste åt när han la kommentaren att han läste 20 studier om dagen och 18 av dem "är bara att kasta"). Roligt, minst sagt - vem är förvånad egentligen?

Men, vem bryr sig vad vårdcentralen säger. Jag fixade mina knepiga muskelryckningar, den extrema törsten av D-vitamin, ben som inte vill prestera, yrsel, stresssymptom ("bröstsmärtor") och en del andra mindre saker helt själv - utan att få hjälp av inkompetenta läkare - genom att fylla på av det läkaren sa man inte kan ha brist på. Vad konstigt, jag borde ju ha fattat vid det här laget att vården suger - men jag gjorde iaf ett officiellt försök. För 5:e gången och 5:e läkaren i rad fick jag rätt och de fick fel. 5 - 0 till den inkompetenta amatören utan utbildning. För 5:e gången i rad kunde inte vården hjälpa mig, men jag kunde hjälpa mig själv. Att vården inte kan erbjuda människor optimal hälsa är en sak, det förstår jag - det är inte frågan om optimal hälsa utan frågan om att erbjuda människor den grad av hälsa att de orkar prestera i vardagslivet, att de orkar med jobbet och hålla en OK livskvalitet. Kort sagt, att kunna jobba heltid på ett stillasittande jobb och cykla till jobbet - ska det vara för mycket begärt? Att vården inte har kompetens nog att ge människor det är sorgligt!

Vad va då lösningen?

D-vitamin gjorde en hel del ganska fort, men magnesium har fixat allt annat. Inledningsvis knaprade jag en hel del kalcium innan jag förstod att magnesium var vad som egentligen saknades.

Efter att ha tittat på mina blodprov (varav 2 magnesiumprover som är privata då vården vägrar ta detta prov) så ser jag genast ett samband. Dessa prover var dock från ett år tillbaka när jag mådde någorlunda prima, det som stack ut var magnesiumproverna - nära på brist, men ändå precis inom referensvärdet. Alla prover var inom referensvärdena för övrigt så vet man inte hur man ska tolka dem i förhållande till varandra tror man att allt är fullständigt normalt. Tittar en läkare bara på referensvärden så är den helt ute och cyklar rörande optimal hälsa. Det funkar säkert för allvarliga sjukdomar, men då mår man också ganska pyton. För att kunna cykla 3-5 mil varje dag måste man vara friskare än allvarligt sjuk och därför kommer alla värden att vara någorlunda normala - annars cyklar man inte helt enkelt, då ställer man cykel pga att man inte orkar... och kanske tvingas man sjukskriva sig. Det minsta man gör är att prestera sämre på jobbet.

Nu har jag förstås ingen aning om hur det såg ut i blodet denna gången - jag vet bara vad som fixade allt (D-vitamin och magnesium). Det kan inte vara en tillfällighet.

Det hela är lite komplicerat, men teorin är att kalcium fungerade som en "krycka" då magnesium behövs för "normalisera" PTH (eller öka kroppens känslighet för hormonet) och därmed påverka kalciumet i blodet. Jag behandlade tydligen symptomet och inte den underliggande orsaken med hög dos kalcium. Med magnesium kunde jag plocka bort kalciumtillskottet och även kalciumet ur kost och det fungerade ändå. Tog jag bort kalciumet innan jag fann magnesiumkuren fick jag kraftig yrsel på morgonen (speciellt efter att ha ätit kaliumrika potäter dagen innan). Med enbart magnesium (ganska mycket, uppåt 1000 mg till en början, nu runt 400-600 mg per dag) fungerar systemet klockrent. Kalciumet tog bort den extrema törst jag fick av D-vitamin, intressant nog verkade magnesium ännu bättre och plockade bort alla andra biverkningar av D-vitamin som t.ex förhöjd puls, kraftiga hjärtslag, dålig syresättning (ökat flås), obehaglig känsla i bröstet (stresskänsla), spända muskler (speciellt i nacken) och dålig sömn.

Magnesium gör att man sover som en kung och är pigg på dagen. Den senaste tiden har jag även konstaterat att paltkoma är helt och hållet frågan om magnesiumbrist - inget annat - har inget med varken protein, insulin, kolhydrater, osv (som läkaren påstod) att göra utan helt och hållet magnesium. Har man tillräckligt med magnesium i kroppen får man inte paltkoma, svårare än så är det inte. Jag misstänker dessutom att ju mindre protein man har i kosten, desto mer magnesium behåller man. Men, magnesium är inte som kaffe - det stressar inte igång en. Man blir både lugn och taggad på samma gång av magnesium, kanske t.o.m speedad - men på ett härligt sätt. Kroppen blir prestationssugen utan att känna stress. Magnesium är mirakulöst - intressant nog finns det en bok med samma titel av någon läkare (Magnesium Miracle eller något liknande).

Jag har otrolig tur - hade en person som inte kunnat så mycket om näringslära och kroppen som jag fått mina problem hade den mått pyton, sjukskrivit sig och först efter flera månader/år fått en eventuell behandling (då blodvärdena sjunkit tillräckligt lågt för att läkare ska fatta något och då är det inte ens läkarnas förtjänst utan att labben har referensvärden som läkarna blint går efter). Eventuellt hade man botat sig själv på samma sätt som alla i väst botar sig - inaktivitet (vila) och att överäta. Överäter man äter man fler näringsämnen och vilan gör att man inte bränner näringsämnena, dvs man återhämtar sig. Samtidigt blir man dock "fet". När man sedan mår bra gör man om samma dumma misstag, äter mindre och bränner fler näringsämnen och sedan får man återigen bristsymptom några månader senare. Så kan jag summera mitt eget liv de senaste åren och jag känner många som gör samma resa år ut och år in. Några få tippar dock över ordentligt, svimmar när de står hemma med disken och får diagnosen "utbrändhetssyndrom". I själva verket kanske det helt enkelt handlar om att näringsstatusen och stressen inte går ihop - t.ex för lite magnesium (och B-vitaminer) och för mycket stress = utbränd. Ironiskt nog har utbrända näringsbrister enligt flera studier - speciellt rörande magnesium och B-vitaminer. Vilan plockar bort stressen och näringsstatusen kan sakta återhämta sig. Tyvärr är västerländsk kost väldigt fattig på just de näringsämnen som hanterar stress (de flesta människor ligger under RDI på magnesium och vissa B-vitaminer t.ex) så återhämtningen går onödigt långsamt.

Varför fick jag då problem med magnesium när min kost är fullständigt överladdad med magnesium? De senaste veckorna har jag även fått svar på detta - för mycket protein i kosten. Svaret kom lika tydligt som ett slag i ansiktet. Proteinrik kost kanske fungerar om man plockar bort kolhydraterna, men äter man så mycket kolhydrater som jag gör behövs det betydligt mindre protein än vid annan kosthållning (kolhydrater förhindrar nedbrytning av aminosyror, muskler, mm). Jag började äta enbart stärkelse och frukt i drygt en vecka och började må riktigt bra. Magnesiumtillskottet verkade och allt var toppen. Sen började jag äta linser och bönor en dag och vissa symptom kom genast tillbaka (muskelryckningar och iskalla, svettiga händer). Nästa dag blev det sojaprotein till frukost och sojamjölk till lunchen - symptomen blev betydligt mer påtagliga. Jag försökte trycka in mer och mer magnesium för att kompensera, men det räckte inte fullt ut. En vecka senare plockade jag bort allt proteinrikt ur kosten igen och åt bara bröd, potäter, pasta, bovete, ris, sötpotatis, bananer, etc - inga linser eller bönor - och symptomen rann av på ett par dagar. Det räckte med ett par hundra mg magnesium per dag för att må toppen igen. Tydligare indikation har jag knappt varit med om i mina kostexperiment, men då har jag förmodligen också haft ganska ordentlig magnesiumbrist vilket förklarar varför jag upplevt magnesium som nära på mirakulöst. Ca 5-10 minuter efter drygt 300 mg magnesium gick kroppen från att vara otillräcklig med väldigt dålig ork och maximal syreskuld på trainern till gränslös prestation. Från knappt 210 watt FTP till 280 watt FTP - stor skillnad. Det kanske fungerade OK i vardagen och hade säkert fungerat ett bra tag till - men det var inte frågan om att må bra på riktigt, än mindre att prestera bra på riktigt.

Jag misstänker alltså att min idé med att äta "tillräckligt med protein" har varit ganska förödande och tömt mig på (i huvudsak) magnesium. Det kan alltså inte enbart ha varit D-vitaminbrist då jag nu ändå befinner mig precis utanför gränsen för otillräcklighet. I somras upptäckte jag att protein gav en kick - man vaknade till. Anledning kan ju ha varit att en del mineraler behövs för att neutralisera proteinets syrabildande effekt i kroppen, dvs kroppen tömmer ut en massa mineraler i blodet för att neutralisera pH-värdet. Det har heller inte något med sojaprotein i sig att göra utan berör allt som är proteinrikt (linser, bönor, etc - hade ju även samma symptom ett år tidigare på LCHF). Nu behöver jag äta en del kalorier så jag får hela mitt proteinbehov enligt alla rekommendationer bara genom att äta stärkelse, grönsaker och frukt (t.o.m om jag bara äter potäter varje dag).

Detta var bara en kort uppdatering, helt utan referenser.

För mer information om att gå från proteinrik mat till mindre protein rekommenderar jag bloggen av Don Matesz som för knappt ett halvår sen bytte från högprotein/högfett "paleo" till lågfett/högkolhydrat och mer normalt proteinintag. Hans inlägg "Farewell to Paleo" rörde om en del i LCHF- och paleokretsar. Han har skrivit en massa bra efter detta och - likt mig - ifrågasatt det LCHF:arna hävdat [ref 1, 2, 3, 4]. Bl.a det här...
In addition, meat provides purines, which feed into the production of uric acid. Elevated serum uric acid can produce overt gout, but before it does that, it can promote general inflammation [2], and elevated uric acid has been linked to chronic heart failure and increased cardiovascular risk [3, 4], metabolic syndrome [5], and elevated blood pressure [6, 7]. It also appears that uric acid increases the storage of body fat [1]:

Specifically, uric acid causes mitochondrial dysfunction with specific effects to increase fat accumulation by both increasing fat synthesis and by blocking fat oxidation (Sánchez Lozada LG et al, manuscript in preparation). Indeed, acutely raising serum uric acid with a uricase inhibitor in rats will result in fat accumulation in the liver within 24 hours, and this is not observed if the rise in uric acid is prevented. Other studies have suggested effects of uric acid on blood pressure, insulin resistance, and adipocyte activation (28, 29). Indeed, Cheung et al recently reported that mice that cannot produce uric acid (XOR knockout mice) have a central defect in adipogenesis and fail to get fat (30). [ref]

All högproteinkost ger högre urinsyra i blodet [ref], inklusive kost med soja [ref]. Att man drar det till att man blir fet av urinsyran från högproteinkost är förstås lite långsökt - det handlar fortfarande om kalorier.

Men, själv gick jag ner till ca 6% kroppsfett efter sommaren och stod still trots ett relativt lågt kaloriintag och trots ett högre proteinintag. Precis som vid LCHF så upplevde jag bara mättnad i början, sen kröp hungern på ordentligt. Jag gick i min egen fälla, det jag påpekat många gånger tidigare att kost som gör att man spontant drar ner sin kaloriförbrukning har man svårt att gå ner i vikt på... och mår därefter. Så jag började äta mer ihop med proteinet vilket resulterade i att jag fort gick upp till 10-11% kroppsfett. Ironiskt nog har jag nu upptäckt att lägre proteinintag ger bättre mättnad om man äter kolhydrater. Dessutom höjs termogenesen av ett lågt proteinintag vilket resulterar i att man bränner fler kalorier än man sparar jämfört med högre proteinintag (jag har skrivit om det tidigare angående studier på både råttor, möss och människor). Som tur va så upptäckte jag detta innan jag började gå upp ordentligt, som t.ex förra året (när jag också ökade mitt proteinintag och minskade fettintaget på LCHF, med precis samma resultat). Så Don är kanske inte helt ute och cyklar ändå, men det beror inte enbart på urinsyra.

Mår man dåligt av högproteinkost bränner man också (spontant) mindre kalorier än om man mår toppen, så är det alltid. Denise Minger's och hela LCHF-rörelsens ärkefiende - T Colin Campbell - såg att lågproteinkost gjorde att råttor hade högre termisk effekt efter födointag (dvs de brände flera kalorier från maten än kontrollgruppen) samt var betydligt mer fysiskt aktiva [ref]. Campbell såg också att lågproteinkost ledde till apoptosis (programmerad celldöd) av cancerceller hos råttor som blivit utsatta för ett cancerogent ämne. Protein är det som höjer IGF-1 bäst och IGF-1 (en tillväxtfaktor) är inget bra att ha mycket av om man har cancer.

Apropå ämnen så finns det hur mycket som helst inom ämnet och jag har dragit lite i lågproteinkostens fördelar tidigare. Det var innan jag trodde att jag ätit för lite protein och istället förvärrade situationen (magnesiumbristen).

Så, just nu inväntar jag nästa näringsämne man inte kan ha brist utav enligt vårdcentralen, genom att gå tillbaka till kosten jag hade i våras - kolhydrater för hela slanten. Det funkade ganska bra då även om jag inte var vid min matchvikt - 6:a på ett motionslopp (av över 100 startande).

lördag, november 05, 2011

Same same but different

Jag tror vi snackar förbi varandra - LCHF:are och kolhydratare.

I kostdoktorns senaste inlägg [ref] skriver han om Lustig's föredrag och teorier. Insulin är i centrum. Robert Lustig, kostdoktorn, m.fl menar att insulinet måste sänkas för att bota övervikt. LCHF:are drar det oftast till sin yttersta spets, dvs att allt som höjer insulinet akut är orsaken till övervikt. Lustig har inga sådana idéer utan förespråkar istället en fiberrik kost med kolhydrater, dvs riktig oprocessad mat utan socker eller andra tomma kalorier. Låter lite som Stephan Guyenet's kostupplägg med andra ord (och McDougalls och Fuhrmans och Andersons och Novicks, etc).

Vad menar man med att insulinet måste sänkas för att gå ner i vikt? Jo, man syftar i huvudsak på fasteinsulin. Man syftar även på att förbättrar man insulinkänsligheten så sjunker både fasteinsulin och insulinpåslaget efter måltid.

Hur gör man då det? Man kan äta LCHF även om man äter för mycket kalorier än man förbrukar (dvs man kan få skitlågt fasteinsulin fast man går upp i vikt på LCHF och anledningen är att man kan lagra fett utan insulin). Det finns inga mellanvägar vad man än äter, man måste äta mindre än man förbrukar. Man kan äta, göra och leva som jag [ref] - dvs äta en kost som spontant ger ett lågt kaloriintag (lågfett), men ändå högt mineralintag. Just mineraler (och D-vitamin, vilket råkar påverka mineralerna ordentligt) tror jag spelar en väldigt stor roll, speciellt rörande hur spontant aktiv man känner sig. Ökar man sin spontana aktivitet bränner man fler kalorier. Det finns t.ex flera studier på både kalcium och magnesium där man sett intressanta effekter. Kombinerar man de studierna med andra så börjar det likna något, t.ex att testosteron skjuter i höjden utan att man behöver dopa sig [ref]. Dessutom, skräpmat är extremt fattig på både mineraler och vitaminer räknat per kalori jämfört med riktig mat. Därför behöver överviktiga öka sin näringstäthet (eventuellt med hjälp av kosttillskott) för att kunna gå ner i vikt utan att tömma sig och må pyton under processen. Kanske har ingen klinisk magnesiumbrist eller kalciumbrist av den enkla anledning att benen i kroppen är reserven. Men - precis som studierna på mineraltillskott visar - mår man därefter om man ligger lågt på näringsintaget. Som sagt, testosteron ökar signifikant av båda magnesium-, kalcium- och D-vitamintillskott, men effekten är starkast om man tränar samtidigt.

I samtliga viktminskningsstudier jag refererat till där man mätt fasteinsulin har insulinet sjunkit med lågfett/högkolhydrat/högfiberkost. Det är ett resultat av kalorirestriktion - spontan eller ej. Samma sak ser man i alla studier där man bara får äta X antal kalorier - ett resultat av kalorirestriktion och inte hur mycket/lite kolhydrater det är i kosten. Visst, äter man fler kalorier i form av kolhydrater än man förbrukar i form av energi så äter man för mycket kolhydrater. Samma sak kan sägas om fett och protein. Dagligdags skiter kroppen i vilket utan det är bara det totala kaloriintaget/uttaget som spelar roll viktmässigt. Faktum är att fiberrikedomen i de flesta lågfett/högfiberstudier inte är särksilt imponerande (jämfört med vad t.ex jag äter), men det funkar tydligen ändå.

Så, alla är överens oavsett kostfilosofi om att förhöjt fasteinsulin och höga insulinnivåer, insulinresistens, osv är del av fetmaepidemin. Det är detaljerna de inte är överens om, t.ex det Guyenet argumenterat för - att insulinresistens och högt insulinpåslag, osv är ett resultat av att kroppen säger stopp och inte vill bygga ut sig mer. Guyenet menar även att högt insulin per definition inte leder till fetma...
These studies suggest that insulin sensitivity in the liver is important for whole-body insulin function, and that low-grade inflammation can impair insulin signaling in the liver, just as it does in other organs. Together with studies showing that preventing the increase in circulating insulin that occurs on fattening diets has no impact on the rate of fat gain in rodents or dogs (9), this suggests that high circulating insulin per se is neither necessary nor sufficient to cause body fat accumulation. [ref]
Av någon anledning fortsätter vi att käka. Jag har sett detta "live" när överviktiga ätit så mycket att de nästan spyr eller t.o.m frågat mig varför jag inte stoppade dem. Av någon anledning slutar de inte när de är mätta, till skillnad från smala människor. Ingen av de överviktiga jag sett detta fenomenet hos mår särskilt bra under själva överätandet dessutom, men det hindrar tydligen inte. Här tror jag Guyenet är något på spåret - ätande som belöning/tröst/sysselsättning.

För övrigt är första kommentaren till kostdoktorns inlägg en kvinna som visserligen gått ner ordentligt på LCHF, men står nu still. Summa summarum, hon äter för många kalorier på LCHF trots att hon förmodligen har skitlågt insulin och trots att hon är gastric-bypass-opererad. LCHF är ju minst sagt näringstät mat så en fetmaopererad person kan lätt få ner fler kalorier än om den hade ätit mer kaloriglest.

Sen va det det där med hungern. Jag börjar mer och mer tro på en mineralhypotes, typ...
During the weight-reducing programme, a calcium+D supplementation was necessary in female overweight/obese very low-calcium consumers to reach significant fat mass loss that seemed to be partly explained by a decrease in lipid intake. We propose that this change in lipid intake could be influenced by a calcium-specific appetite control. [ref]

Dietary calcium plays a pivotal role in the regulation of energy metabolism because high-calcium diets attenuate adipocyte lipid accretion and weight gain during the overconsumption of an energy-dense diet and increase lipolysis and preserve thermogenesis during caloric restriction, which thereby markedly accelerates weight loss. [ref]
...men det är en annan story.

Biverkningar av D-vitamin

Jag känner igen mig en del i denna kvinnas story, bara hennes biverkningar låter som 10 gånger värre...




Förra året - när jag började med D-vitamin - fick jag kliande utslag på höfterna och låren. Inget allvarligt precis, det var bara irriterande. Sömnlösheten hade jag också, men jag sov iaf 3-4 timmar per natt - hon sov tydligen inget alls under de 3 (?) dagarna hon tog dem. Hennes andningsproblem låter lite som tryck över bröstet, andfåddhet med eller utan hjärtklappning eller också är det bara spänd muskulatur vilket kanske även är hennes halsproblem, vad vet jag.

Jag vet iaf vad jag gjorde för att slippa alla de problemen - kalcium ihop med D-vitaminet och eventuellt hjälpte även magnesium för att balansera ut det. Nu är det roliga över, dvs jag slipper att tuta in 6-8 gram kalcium per dag för att slippa må konstigt av 4000 IE D-vitamin per dag (idag klarar jag mig på max 2000 mg extra kalcium i form av tillskott för att slippa törst, sömnproblem, andfåddhet, spända trötta muskler, mm). Natten som var sov jag 9 timmar i ett sträck t.ex, åtminstone vad jag minns och törsten är helt borta - något jag drogs med i månader förra året innan jag fattade att det inte var nollkolhydratkosten utan D-vitaminet.

Alltså, jag tror att biverkningar av D-vitamin via kost/tillskott många gånger beror på att det "stökar till det" med mineralbalansen i kroppen. Vissa hävdar att D-vitaminbehandling kan ge hypokalcemi (kalciumbrist) hos de med D-vitaminbrist [ref]. I en studie på råttor såg man att D-vitamin orsakade hypomagnesemi (magnesiumbrist) hos råttor matade magnesiumfattig kost [ref] och la fram hypotesen att det kunde bero på beninlagring. En kvinna skrev följande i kommentarerna på en blogg...
To be really sure it's actually Vitamin D I did test twice after stopping regular supplemetaion, one day I took 1000IU before bedtime and when I wake up I had this intensive heartbeat again accompanied with an uneasy feeling. I tested again with 800IU, and had the same effect next morning so I'm pretty sure it's related to Vitamin D.

When I had the intensive vibrations in my leg I did an extensive blood test and found my blood calcium was VERY low. It was close to hypocalcemic levels , I'm pretty sure that was the reason for the vibrations (my blood calcium levels prior to starting Vit D supplementation was normal) I also believe the intense chest pain was a muscular cramp due to low calcium and possible magnesium as well. [ref]
Som sagt, det kan hända grejer när man plötsligt och snabbt förändrar D-vitaminnivån i kroppen. D-vitamin från solljus respektive kost/tillskott fraktas dessutom på olika sätt i blodet till levern vilket kan förklara varför man inte mår dåligt av solljus men från tillskott trots samma dos. Min hypotes är helt enkelt att nedbrytningen av ben (samt maten) för att upprätthålla god mineralbalans kan hålla jämna steg med kalcitriol- och kalcidiol-produktionen i kroppen.
These findings indicate that endogenously synthesized vitamin D3 travels in plasma almost exclusively on DBP, providing for a slower hepatic delivery of the vitamin D and the more sustained increase in plasma 25-hydroxycholecalciferol observed after depot, parenteral administration of vitamin D. In contrast, the association of orally administered vitamin D with chylomicrons and lipoproteins allows for receptor-mediated, rapid hepatic delivery of vitamin D, and the reported rapid but less-sustained increases in plasma 25-hydroxycholecalciferol. [ref]

onsdag, november 02, 2011

Hur håller sig cyklister smala?

Enkla tips från en av de bästa av de bästa.

Lance Armstrong drar den nakna sanningen - man äter jäkligt lite för att hålla hög watt per kg kroppsvikt (duh! kalorier in, kalorier ut)...



...och gissa vad de gör för att hålla vikten? Äter diet X? Nej, nej...




Gissa vad man äter innan tävling?

tisdag, november 01, 2011

Insulin... an undeserved bad rep

Fick en länk på twitter av Martin om insulin. Eftersom jag bloggar om artikeln är den givetvis pro-insulin eller snanare tar insulin i sitt försvar. Man kan säga att det är en förenklad samt illustrerad version av Stephan Guyenets och till viss del Jacob Gudiols bloggserier. Behandlar bl.a att man blir fet av fett om man äter mer kalorier än man förbrukar trots att man inte har något insulin samt faktumet att 5000 kcal olivolja är svårt att få ner... lika svårt att få ner som 5000 kcal vitt socker. Problemet är förstås att folk inte bara äter olivolja eller vitt socker... och här kommer Stephan Guyenet's hypotes in i bilden rörande belönande mat (vilket egentligen är en gammal hypotes från 70-talet).

Artikeln: Insulin... an Undeserved Bad Reputation