Revansch på Nero

Ungefär en vecka efter att jag haft vinterkräksjukan så gick jag ut för att clogga (klättra repsäkrat ensam) Nero 6- vid Skivblocket i Fjällbo. Anmarschen va knäckande - jag hade inga krafter alls. Jag riggade upp ett topprep i ankaret ovanför Nero och firade ner mig. Det kändes inte alls bra - nervigt, pirrigt, taskigt fotarbete och svaga underarmar. Vid taket va jag tvungen att hänga i repet. Det känns aldrig bra att behöva ge upp och använda säkerhetsutrustningen som stödben. När jag kommit upp var jag så slut att jag beslöt mig för att dra hem igen. Efter den senaste tidens alla sjukdomar har jag fått utstå ganska många nederlag likt dessa.

I read somewhere - and the person who wrote this was not a mountaineer but a sailor - that the sea's only gifts are harsh blows and, occasionally, the opportunity to feel strong. Now, I don't know much about the sea, but I do know that that's the way it is here. And I also know how important it is in life not necessarily to be strong but to feel strong, to measure yourself at least once, to find yourself at least once in the most ancient of human conditions, facing blind, deaf stone alone, with nothing to help you but your own hands and your own head...
-- Primo Levi, Bear Meat

Idag var jag åter uppe på hyllan vid Skivblocket och riggade topprep. Det måste varit 30 grader i solen, man var nästan i behov av att klättra med bar överkropp. Tankarna på hur taskigt det gick förra gången började gnaga på psyket när jag lite nervöst firade ner mig. Ingen idé att dra ut på lidandet tänkte jag och plockade fort fram den välanvända Basic:en (säkringspryl för rep), drog på mig de något för små friktionsskorna och dippade händerna i kritpåsen. Insteget är jag inte riktigt överens med. Väl förbi kändes det som att allt stämde igen, första vändan på Nero satt riktigt fint. Jag var stark igen och det kändes härligt att kunna klättra den så lätt. Det var ingen tvekan om saken, jag firade ner mig och klättrade om den lättare för varje vända. Efter att ha pimplat upp och ner några gånger riggade jag upp kameran och tryckte på REC. Resultatet blev så här...

Ett balanserat liv

Frihet kan vara mycket - ett liv utan kryckor, en cykel utan stödhjul, att klättra fritt med händer och fötter utan att behöva använda tekniska hjälpmedel annat än en kritpåse och ett par trånga gummiskor (rep och säkringar är dock inga hjälpmedel, de belastas aldrig).

När kompisarna släppte taget om sadeln på min första cykel och jag rullade iväg på egen hand upplevde jag en cocktail av känslor - spänning, frihet, nyfikenhet, självsäkerhet och äventyrslust. Samma känslor upplever jag idag genom klättringen. Att klara att klättra en led med händer och fötter utan "stödhjul" ger en otrolig känsla av välbefinnande. Nej, inte adrenalin som så många icke-klättrare tror. Adrenalin är ett stresshormon kopplat till flykt. Ingen klättrar för att stressa upp sig eller framkalla flyktkänslor, tvärtom. Vi klättrar för att stressa av och att få en känsla av välbehag, frihet och rätten att till fullo ansvara för sin egen säkerhet - något som inte är möjligt i vardagen. Visst, många vill uppnå idrottsmässiga prestationer, högre grader, men det har heller inget med adrenalin att göra. Kort sagt, man klättrar för att känna sig levande ända ut i fingerspetsarna och det kan man bara göra om man befinner sig i nuet - inte försöka fly från det. Faktumet att man faller av väggen och dinglar i ett rep är karaktärsdanande och utmanar psyket.

Jag har aldrig klättrat på klippa helt utan säkringar (annat än på små klippblock), frisolo som vi kallar det. Däremot har jag klättrat is frisolo, visserligen ganska lätt is, men ändå. Frihet och ansvar för sina egna handlingar är två sidor av samma mynt. När man frisoloklättrar ansvarar man helt för sin egen situation och säkerhet - det är som att man plockat av stödhjulen och cyklar mitt i trafiken. Faran är större bland bilar, bussar och långtradare, men kanske är känslan av att man behärskar situationen ganska stärkande för sinnet. Vad vet jag, men vem gillar bilar, bussar och långtradare? Att frisoloklättra is ensam i naturens tysthet och skönhet är väldigt avstressande och lugnande. Man har inga val, stressar man vet man att det går åt helvete. Man måste vara lugn för att överleva och i och med att överlevnadsinstinkten är det starkaste vi har så anpassar sig kroppen till situationen genom att göra det som krävs - vara lugn, fokuserad, närvarande och utan en inre babblande dialog. När man är uppe, vid utsteget och har klättrat hela leden då kan psyket ta det lugnt. Man har säker horisontell mark under fötterna igen och kan pusta ut och låta känslorna svalla över en likt ett vattenfall som sköljer bort allt obehag, all stress i vardagen, alla förpliktelser, alla onaturliga måsten. I det ögonblicket känns livet underbart och man bara nå dit genom att till exempel klättra, men gärna med rep och säkringar.

Nyligen skaffade jag mig en så kallad slackline. Detta är helt enkelt ett låneord för att göra slak lina på gammal hederlig svenska sexigare. I skymningen efter jobbet gav jag mig ut med hela racket - pannlampa, linan, några karbiner, slingor och stödrep. Jag hittade ett par lämpliga träd en bit in i skogen och började rigga upp. Linan man går på satte jag lite lägre än en meter ovanför marken. För att spänna linan byggde jag en 4:1 hiss med hjälp av karbinerna. Utan att bli för teknisk så betyder detta att det teoretiskt går åt 4 gånger mindre energi att spänna eller hissa något än vad det egentligen väger (4 genom 1). Samma metod används med trissor på en segelskuta. Det går inte att spänna en slak lina utan något hisssystem. Ovanför linan spände jag upp ett stödrep i huvudhöjd. Stödrepet var tänkt som "stödhjul", jag visste nämligen att jag skulle falla av ganska omgående och väldigt ofta. Först hoppade jag upp på linan med skorna på och provade lite, krampaktigt greppande stödrepet. Skorna åkte snabbt av. Det vara bara några få plusgrader så strumporna fick vara kvar på i hopp om att man inte skulle frysa tårna av sig. Vips var jag uppe och vinglade på linan igen. Vinglandet satte snart spår på psyket - känslan av att man var värdelös spred sig genom kroppen, men jag höll mig kvar. Något jag försöker övertala mig själv när det blir kärvt är att det är dålig stil att ge upp och dålig stil är aldrig bra. Detta verkar funka på min hjärna i alla fall. Tiden gick. Och gick ännu mer. Efter två timmar var jag fortfarande kvar på linan. Jag hade inte ens klivit av för att vila, jag va på den hela tiden. Psykfall tänkte jag, jag är fortfarande kass. Efter ytterligare en timme på linan så upptäckte jag att jag vågade släppa taget om stödrepet och balansera flera sekunder, utan att nudda stödrepet alls. Efter ett tag lyckades jag ta 3 steg på linan utan att använda mig av stödrepet. Detta upprymde själen med en enorm känsla av flyt, härligt välbehag, lugn och självsäkerhet. Jag hade rullat ett tag på cykeln utan att stödhjulen nuddat marken. Känslan var fantastisk - som om man upptäckt en ny kontinent eller kanske till och med en ny planet. Att släppa stödrepet va som att gå utan kryckor. Efter 3 timmar på en slak lina utan att kliva av och vila så var jag dock ganska mör i fötterna. Jag var nöjd och belåten med min prestation, jag hade ändå lyckats att balansera tillräckligt länge på linan för att aktivera mitt tröga mentala belöningssystem - inte dåliga framsteg redan första slackline-passet tänkte jag och hoppade av, packade ihop och gick hem i mörkret.

Jag lär fortsätta, slackline var otroligt kul. Det kräver full koncentration, åtminstone för mig i det läge jag är i nu. Kanske kan jag skippa stödrepet helt efter ett par vingliga pass till.

Säsongsstart

Idag blev det trad i solen. Eftermiddagen var helt underbar, strålande sol och ganska varm klippa - Utby när det är som bäst. Jag och ett par till lyckades klättra Snett till höger, Spagaten och Babianen Direkt utan att förnedra oss allt för mycket. Själv gick jag visserligen som tvåa, men det kändes tillräckligt nervigt när man inte litar på varken fötter eller händer. Jag mådde betydligt bättre idag men blev lite illamående efter den tunga laybacken på Babianen. Känns som om man bara är ute och klättrar så kommer allt att lösa sig - våren är här! :)

Svag, svagare...

I tron om att jag återhämtat mig efter sjukan va jag ute idag och cloggade en lite tyngre mixled vid Glömda väggen - en kort svagt överhängande spricka, ungefär M6. För ett par månader sedan cloggade jag den med friktionsskor, vilket förmodligen är betydligt enklare än med stegjärn. Denna gången blev det stegjärn pga vätan. Redan efter första flyttet kändes det konstigt. Efter ytterligare ett par flytt fick pumpen mig att släppa taget - jag var helt färdig och nederlaget va ett faktum. Illamående och flåsandes tvingades jag hänga ett tag för att återhämta mig innan det va dags att fippla sig förbi cloggern och fira ner sig. Att misslyckas på något man vet inte borde vara några problem tog ganska hårt. Det verkar som att det kommer att ta ett tag innan man är tillbaka i leken igen typiskt nog nu när våren är här och allt.

Ketchupeffekten

Jag är nyligen fri från en av mina värsta erfarenheter någonsin. Under 14 timmar välsignades jag med nära nog konstant kräkning och diarré. I stort sett spydde jag minst en gång i timmen samtidigt som det rann ut ur andra änden. Jag hade fått vinterkräksjukan på riktigt och fått veta varför den heter som den gör. Lyckligtvis slapp jag förnedras offentligt, det slog till hemma och jag slapp spy och skita utanför badrummet. Jag mådde ändå ganska "bra" till att börja med, men ju längre tiden gick desto tröttare blev jag pga uttorkning. Munnen var torr som sågspån och huvudvärken hackade som en slagborrmaskin. Jag kom ihåg att jag tänkte "fan, så här mycket vatten kan inte en människa innehålla, vart kommer allt ifrån?". Givetvis försökte jag få i mig vatten men det var lönlöst, allt bara kom upp igen. Tillslut var eländet över och jag fick sova och dricka vätskeersättning. Illamåendet stannade dock kvar och jag lyckades bara få ner lite fil och ett par mackor de två kommande dygnen. Dötiden varvades med att sova och att se på Simpsons. Mycket filosofi med andra ord.

Nu 5 dagar senare mår jag bättre, men magen är fortfarande lite knasig och jag har svårt att svälja annat än väldigt begränsad kost. Den goda nyheten är i alla fall att jag snart är frisk.

Det har varit mycket sjukdom för min del på sistone, speciellt sista månaden. Bortsett från förra årets magkatarr inleddes tiden efter Rjukan-resan med någon typ av magsjuka, följt av influensa. Kort därefter återkom magkatarren igen vilken verkade precis vara över innan kräksjukan slog till. Det känns som att allt bara ska jävlas med en och göra det svårare nu när man är motiverad och målinriktad. Hade man varit vidskeplig hade man tyckt att någon jävel där uppe håller på att testa mina gränser.

Dock, trots all djävulskap så känns det ändå som att det gått lite framåt, åtminstone när det gäller isklättring. Fritt på klippa är det lite si och så med, märkte under ett inomhuspass att man får absolut inte bra fingerstyrka av att klättra is/mix. Jag påminns om den där frasen igen - allt som inte tar livet av en gör en bara starkare.

Nertid får mig att reflektera, det gäller bara att komma ihåg vilka slutsatser man drog i sitt delirium och försöka acceptera dem trots att man uppfattar dem som löjliga eller helt missanpassade till den vardag man lever i. En av slutsatserna va att skruva upp några lister i något hörn på jobbet, en idé som faktiskt går att genomföra utan att den är helt missanpassad - finns en riktigt risig vägg i en skrubb, perfekt för ett lunchpass fingerträning. Hemma har jag funderat på något liknande eller kanske en fingerbräda. Idag testade jag att hänga i ett par alu-stegar (aidstegar), funkar perfekt, dvs det tar inte lång tid innan fingrarna falerar och rullar av. Nog fan ska man bli stark trots spyor och skit!

Allt reflekterande har även förstärkt tidigare insikter - nu lär de dock inte gå att rubba så lätt och förmodligen lär man uppfattas som ännu knasigare än tidigare - men det skiter jag i. Alla skulle förstå om jag sa "nej tack, det är förbjudet enligt min religion", men om någon inte har religiösa skäl så är tydligen förståelsen förvriden till småförakt/marginalisering. När jag ändå skriver om allt skitande så kommer jag osökt att tänka på denna dikt...

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter i guld och pengar
Jag skiter i flickornas längtande famn
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i varmt, jag skiter i kallt
Jag tror ta mig fan att jag skiter i allt
Men kunde jag skita pengar och guld
Jag skulle betala all min skuld
Då skulle jag sluta arbeta och slita
Då skulle jag bara sitta och skita
-- Okänd

Egentligen borde det inte vara några problem. Tacka nej till allt som står i vägen för dina drömmar - svårare än så bör det inte vara. Problemet är väl att man inte vill släppa taget om tryggheten och kliva in i osäkerheten. Själv känns det som omständigheter har knuffat in mig på rätt väg utan särskilt stor ansträngning när det gäller sådana val. Hittar man något i sin omgivning som man tycker sabbar det för en så behöver man däremot inte möta det med ilska och be folk dra. Jämnmod är något jag försöker eftersträva i allt nuförtiden. Jämnmod inför respektingivande leder, jämnmod inför arbetskrav, samhällsregler och människors oförstående bemötanden. Jag har fattat att är man arg (eller känslosam på annat sätt) när man försöker sätta upp nya koder och följesätt för sig själv så försvinner de allt eftersom ilskan avtar. Bemöter man människor med känslor och ilska så får man något strävt tillbaka. Konflikt är aldrig bra, bättre att spela bort människor genom att acceptera och sedan skita i det - de glömmer fort. Ordet "jämnmod" har inte alltid funkat för mig, egentligen är det frågan om "likgiltighet" - att handla med balans, utan känslor. Det kanske låter kallt, men det är ingen nyhet för dig att vardagen vi lever i är avsevärt mycket kallare - den skiter nämligen i dig.

Dags att släppa amatörfilosofin nu och göra en vända fingerträning på stegarna innan läggdags. Hasta la vista...

Ge mig is!

Från Ishelg repris 1

Än är det inte för sent. Jag och två till va i Munkedal idag och klättrade riktigt fin is (det första fallet man möter). Det stora lätta fallet längre in i dalen va ingen höjdare, mest stearinljus. Under lördagen erbjöd även Fjällbo på lite isklättring vid Fulväggen - min "egna" mixvägg mellan Utby och Fjällbo. Det blev dock mest drytooling, tyvärr inget nytt projekt. Väggen är inte optimal för mixklättring, finns nästan inga långa tunna sprickor att jamma in bladen i och dåligt med bra lister (lite mycket slopers) - men det va kul ändå. Klicka på bilden för att komma till fotoalbumet.

Givetvis var jag ute i fredags också. Jag har hållit på ett tag vid en ny vägg till höger om Glömda väggen (Fjällbo). Nu har jag cloggat alla sprickor på väggen förutom en - den som ser bäst ut typiskt nog. Alla andra sprickor satte jag på första försöket, men denna ploppade jag av från - sprickan i ett tak är för bred för isyxor, man "måste" jamma in nävarna (ouch!). Jag kommer att återkomma med bilder från väggen, än har jag bara lett en av lederna (repsolo), resten håller jag på att psyka upp mig för förutom att jag behöver en säkringsslav (nån som känner sig träffad?). Alla leder är ganska korta och lätta (upp till M5) och säkras naturligt.

Idag är träningsvärken ett faktum och känns nästan i varenda muskel i kroppen. Imorgon ska det tydligen regna, lämpligt att ta en vilodag. Men på tisdag finns det inget att skylla på, det blir att clogga och provsäkra ett par av lederna vid Glömda väggen höger. Nästa helg hoppas jag blir ännu en ishelg...