Ishelg

Från Ishelg

Efter en god natts sömn och lyckat replagskompisfiske så var ett glatt gäng (jag dock fortfarande trött) på väg till Hunneberg. Planen var att försöka hitta Undertaker, ett hårt och omtalat isfall. Vi lyckades dock inte lokalisera det men hittade ett annat isfall på Halleberg nära badplatsen vid Vänern. Jag psykade till mig och ledde fallet sen topprepade vi i stort sett alla delar av isen. Det började snöa ganska mycket under eftermiddagen, jag fick en ordentlig "deja vu"-upplevelse och kände nästan som att jag var åter i Rjukan, fast isen va bättre här. Under söndagen nappade inte replagskompisfisket. Istället drog jag ut och cloggade ett litet isfall nedanför Skivblocket. Solen stekte ordentligt, det va 8 plusgrader. Isen va mjuk och hade lossnat från klippan pga värmen, men härligare upplevelse än att klättra is i strålande solsken får man leta noga efter.

Nu söndag kväll mår jag prima - det är så här livet ska vara. Ingen stadsstress, jobbstress, deadlines eller stillasittande bakom en skärm inomhus andandes en konstgjord luftbris från något de kallar "luftkonditionering". Äkta frisk luft, natur, äventyr, motition, avkoppling via hård fysisk ansträngning - det är vad livet handlar om. Ingen kan förneka att det är mer naturligt att vara ute och klättra branta isfall än det är att vara inomhus framför en datorskärm, eller hur?

Missa inte helgens bilder...

Ishelg

Seriöst bergtagen

Tiden efter sjukan och Rjukanresan har inletts lite tråkigt - jag har fått tillbaka magkatarren. Denna gången gissar jag att orsaken var en afterwork och en födelsedagsfest - 4 öl och sena nätter är jag tydligen för svag för att klara. När jag skriver detta så har smärtan i magsäcken gått över som tur är så det går åt rätt håll, men jag är fortfarande smått illamående dygnet runt och ganska trött trots att jag sover mycket. Magkatarr eller dyspepsi är kanske inte så allvarligt, men det är "demoraliserande". Den medicinska litteraturen talar om att det sänker livskvaliteten och det stämmer. Jag inbillade mig att det var över så jag har svårt att förstå varför det kommer tillbaka så fort och så illa nu. Min livsstil just nu, bortsett från en afterwork och en födelsedagsfest, kan inte bli bättre. Jag äter rätt, motionerar och tar ordentligt med sovmorgon från jobbet om jag inte känner att jag sovit tillräckligt. I Rjukan kändes allt perfekt. Gå upp, äta, packa, anmarsch, klättra, fira, hemmarsch, äta, skita, sova - måste livet vara svårare än så? Jag mådde riktigt bra efter den veckan och var helt utvilad de första dagarna på jobbet.

Detta återfallet har fått mig att tänka till mer än någonsin. Fester eller krogliv har aldrig varit min grej och nu har jag en ordentlig anledning att plocka bort det från mitt liv - för alltid. Vi har väl alla haft en plan för livet. I mitt fall har jag inte tagit min plan på så stort allvar. Nu känns det som att den synen på livet kommer att förändras. Det som inte dödar en gör en starkare - ja, jag hoppas det för det känns som att det är frågan om att vinna eller försvinna. Först på listan av vad som är viktigast i mitt liv är givetvis klättringen. Jag har insett att jag är så pass fanatisk att jag bara lyckas ha full uppmärksamhet när jag läser en bok om den handlar om klättring. Handlar boken om något annat upptäcker jag att jag läst ett par sidor utan att komma ihåg något av vad jag läst. Det är bara att inse fakta, jag klättrar därför är jag. På delad förstaplats är också ambitionen att hitta en kvinna att dela klätterlivet med - tveklöst det svåraste kruxet i mitt liv. Tolstoy's uppfattning om vad som är lycka låter mycket lockande (bättre på engelska tycker jag), kanske är detta en dag möjligt även för mig...

"I have lived through much, and now I think I have found what is needed for happiness. A quiet secluded life in the country, with the possibility of being useful to people to whom it is easy to do good, and who are not accustomed to have it done to them; then work which one hopes may be of some use; then rest, nature, books, music, love for one's neighbor - such is my idea of happiness. And then, on top of all that, you for a mate, and children, perhaps - what more can the heart of a man desire?"
-- Leo Tolstoy, Familjelycka

Jo, klättring! ;-)

Bilder från Rjukan

Nu är äntligen bilderna från Rjukan uppe. Det blev två webbalbum, ett separat för Gausta Marathon och ett för resten. Bilderna är (C) Michel Blomgren & Brad Schofield.

Rjukan 2009

Gausta Marathon 090123-24

Nere för räkning...

När jag kom hem från Rjukan (en söndag) så var det givetvis dags att börja jobba dagen efter. Som ni förstår tog jag några timmars sovmorgon. Jag cyklade visserligen inte till jobbet första dagen, men det var tillräckligt mycket av rivstart så att man direkt känner vilken konstig värld man lever i.

Det första - och då menar jag verkligen det första - jag hade varken hunnit fram till kontoret eller hunnit ta av mig kläderna innan jag möttes av en väldigt stressad, förtvivlad och mycket ambitiös kvinna på god väg mot nervsammanbrott som inte kom åt viss information (dvs datorproblem). Min inställning var givetvis som vanligt att det är inga problem, ta det lugnt, vi försöker igen lugnt och försiktigt. Efter min korta åter-introduktion med "verkligheten" (är detta verkligen den verklighet vi vill ha?) så kunde jag inte hjälpa att, kanske lite smått överlägset (förvisso ett skällsord i min ordbok), reflektera över de problem jag och Brad gick igenom och denne medarbetares kolossalt förkrossande "I-landsproblem". Ursäkta meningen, men det kändes så i just det ögonblicket. Egentligen ville jag bara säga: Människa! Det där är inget problem, det är navelludd!

Jag förstår mycket väl att livet på arbetsplatsen gått vidare utan min närvaro och att de inte befunnit sig i samma verklighet som jag och Brad gjorde ett par dagar tidigare. Min övertygelse är att hade hon varit med och klättrat Gausta Marathon ett par dagar tidigare, då hade hon ryckt på axlarna och tagit tillfället i akt att fika hela förmiddagen tills IT-killarna fixat problemet. Kollegorna på jobbet verkar förundrade över mitt lugn när "skiten träffar fläkten", en stor bidragande orsak är utan tvekan klättringen där alla problem har riktiga konsekvenser, ibland små men ibland även livsavgörande. IT-problem är inte som de kanske är i Hollywoodfilmer - jorden går inte under vid lite driftstörningar - eller som farsan skulle säga: Du dör inte. Dessutom når man alltid bättre resultat betydligt snabbare om man bevarar lugnet. Slackers är egentligen de mest effektiva på arbetsplatsen, enligt min mening ;)

Andra dagen på jobbet erbjöd det vanliga, mest att upplysa mig om vad de andra datanördarna sysselsatt sig med veckan innan. På den tredje dagen på jobbet slog någon sjuka till, förmodligen vinterkräksjukan (undra varför den heter så, själv har jag aldrig kräks när jag haft den). Jag var nere för räkning. En veckas isklättring på stora norska vattenfall knäckte mig inte, men ett litet förbaskat virus gjorde det. Slut och mörbultad som man var efter Rjukan så borde man insett vad som skulle hända - jag återvände till en skola, kanske det sämsta stället att vara på när man är slutkörd om man inte längtar efter att bli smittad av närmsta virus. Det blev sjukskrivning resten av veckan. Måndagen kändes först bra men sedan slog en enorm trötthet in. Tisdagen blev en halvdag, jag var tvungen att åka hem och sjukskrev mig resten av veckan.

I mitt delirium började jag läsa "The White Spider" (Die Weisse Spinne) av Heinrich Harrer - en i replaget som först klättrade nordväggen på Eiger, vilket hela boken handlar om. Harrers mycket goda litterära sinne, kanske speciellt för klättring, fick mig att sväva bort in i en annan mycket enklare värld långt från I-landsproblem där man bara tar sig uppåt, dör eller överlever genom att ta sig ner. Historien om alla de replag från Max Sedlmayer & Karl Mehringer till Anderl Hinterstoisser & Toni Kurz vidare till Hermann Buhl som möter upp med Gaston Rébuffat är full av de absolut mest enastående, hemskaste, vansinnigaste, fantastiska, vackraste klätterprestationer beskrivna i text genom tiderna (åtminstone vad jag känner till). Våran prestation i Rjukan blev förstås betydelselös i jämförelse med bravaderna på Eigers nordvägg under 30-, 40- och 50-talet - där kunde man verkligen snacka om lidande, om problem - på riktigt. "Du dör inte" - jo här gjorde man det. Mängder med enastående klättrare dog när de gjorde det de älskade mest av allt.

Tagen av boken kunde jag nästan känna stormen, snön, kylan och vätan äta sig igenom mitt delirium, som ett luktsalt. Jag kom att reflektera över Rjukanresan och vad den betyder. Min och Brads upplevelse gjorde ganska stort intryck på mig - det kändes som att träningen på hemmaklipporna direkt kunde överföras till större berg. Det gamla alpinistuttrycket "träna på klipporna för att klättra i bergen" visade sig vara sant i allra högsta grad. Med detta i bakhuvudet vet jag hur jag vill och behöver träna i fortsättningen för att ta sikte på nästa projekt - men det lär inte bli nordväggen på Eiger... åtminstone inte denna säsongen ;)