Rjukan

"The path of greatest desires often lies through the undesirable."
-- René Daumal, Mount Analogue

Slitna, trötta och kanske något mer ödmjuka än innan lyckades jag och Brad Schofield ta oss hem helskinnade från Rjukan. Brad gjorde ett utmärkt jobb bakom ratten med tanke på hur slut vi va - själv hade jag somnat vid ratten flertalet gånger.

Kvitåa WI2
En vecka tidigare anlände vi till Rjukan, checkade in i vår "hytte" och fyllde den snabbt med rep, isskruvar, yxor, kläder, karbiner, stegjärn, ryggsäckar, bivackutrustning och diverse matvaror. Dagen efter klättrade vi vår första led - Kvitåa WI2. Det snöade i stort sett hela tiden, vilket vi redan var införstådda med (helt enligt väderprognosen). Vid sista eller näst sista repan kom vi överens om att det inte va värt att köra slut på oss redan första dagen så vi avbröt. Nedfirning via träd som eftermiddagsnöje alltså. Klättringen gick bra och isen var OK, inte riktigt enligt mina förväntningar, men ändå. Jag började ganska omgående ana att det där med graderingar inte va något man kunde lita på, särskilt inte då jag hellre drog rätt upp via fin is istället för att leta mig runt bland snöslasket. Mina stegjärn (Petzl M10) saknade snöplattor - något som dag för dag skulle bli ett allt större bekymmer. Tillbaka i hyttan blev det att hänga kläder och utrustning på tork, käka och snabbt i säng.

Krokan
Nästa destination var området Krokan vilket nästan ligger lite utanför dalen. Rjukan får ingen direkt sol under vintern, strålarna når aldrig ner i dalen och detta känns, speciellt om man är där så länge som vi - solsken blir eftertraktat. Krokan är undantaget - här är det sol om molnen vill (vilket i och för sig är ett undantag i Norge). Klättringen i Krokan kan lätt summeras som "iscragging". Korta leder, upp och fira av från träd. Vi satte topprep på en WI5:a och jag upptäckte till min förvåning att leden inte alls var varken tung eller svår, snarare jämförbar med Bullen WI3 som jag fick leda i sken av pannlampa - nattklättring intresserar alltid mig och is är definitivt inget undantag. Tillbaka i hyttans värme fixade jag till sushi - kallt ris och rå fisk i ett fruset land, det passar väl bra?

Åter till Krokan
Jag inleder morgondagen med att göra om mina monopoint-stegjärn till två fronttaggar pga den konstiga, bräckliga flerlagersis som Rjukan hittills bjudit på - inte alls som isen jag upplevt tidigare i Munkedal och Agnesberg. Jag bytte även ut mina yxblad mot splitter nya. Brad hade kollat in leden Bölgen WI3 så vi rackade upp och drog iväg. Under natten snöade det, vilket oavbrutet bara fortsatte hela dagen. På väg mot anmarschen till leden tänkte vi nästan samtidigit "det här går inte bra" (vilket det givetvis inte gjorde) - vi rullade ner i ett dike och satt fast i snön. En hjälpsam Rjukanbo kom väldigt snabbt till undsättning, hämtade sitt mer snödugliga fordon och bogserade oss ur snön. Dessvärre hade tiden farit iväg och vi insåg att även om vi hittar leden bland all snö så kommer vi inte vara hemma förrän sent. Istället drog vi tillbaka till Krokan och trängdes med ett gäng britter. Vi klättrade ett isfall som konstigt nog inte fanns med i föraren trots att det var brant ihållande is minst lika hög som övriga leder i området. Brad råkade ut för lite blodutgjutning efter att ha fått ett isblock i ansiktet. Ingen större fara, men nog så tråkigt - han va dock snabbt på isen igen och avslutade leden.

Kyllingtrappa WI3
Medan jag bara blev tröttare och tröttare hade Brad kollat in Kyllingtrappa WI3, 3 replängder (egentligen 4). Denna led liknade vårt projekt för hela resan - Gausta Marathon WI3. Anmarschen var knäckande men väl vid isen kändes det bättre trots att huvuddelen av leden va snötäckt. Snön gömde den dåliga isen och ibland klättrade vi lite fel och slog yxorna i sten. Det blixtrade till ordentligt om en av mina yxor och vips hade mitt sylvassa splitter nya yxblad som jag precis bytt ut blivit 3mm kortare och betydligt trubbigare. Klättringen gick bra tills jag gjorde samma misstag som tidigare - drog rätt upp över det brantaste, dvs där det va minst snö. Jag slösade lite mycket skruvar och hade bara två kvar när repet va slut. Inga problem, tänkte jag. Problemet va att ena skruven var hyrd och gick inte att skruva alls - jag svor och va skitsur över skruvhelvetet. Jag hade alltså bara en skruv som fungerade. Istället borrade jag en abalakov, drog en slinga runt några suspekta istappar och skruvade i skruven. Brad följde repan utan problem. Efter detta började jag tycka att det inte va så stor skillnad mellan en WI5 och en WI2 - isgradering är knasig eller också är det bara jag som klättrar fel. Standplatsmecket med den dåliga skruven gjorde att vi förlorade mycket tid helt i onödan, men i övrigt gick klättringen effektivt och bra. Sista repan bjöd på den utlovade överraskningen - ett par frihängande pelare varav en såg riktigt tung ut. Dessa ingick förstås inte i WI3-varianten av leden, men slutet va tillräckligt tungt för att man återigen skulle fundera över om detta verkligen va WI3 eller ej. Nedfirningen gick genom skogen och bjöd på mycket reptrassel för Brad som gick först. Vi fastnade nästan på en hyllan som bara hade ett litet träd som mer liknande en tandpetare. Ett repsnöre runt ett block säkrade fortsatt firning. Hyttan välkomnade oss med värme, käk och bekväm sovplats.

Vilodag
Torsdagen blev en vilo- och fixardag. Vi hade bestämt oss för att avsluta vår Rjukanresa med ställets längsta led - Gausta Marathon, "17 replängder", över 800 meter. Vi kollade in vart vi kunde parkera, hur ansträngande anmarschen va, hur nedstigningen skulle bli, testade vilka isskruvar som fungerade, mm. Jag köpte två gröna plastfat på Intersport (vilket för övrigt även agerar Rjukans klätterbutik) och täljde till mig ett par antisnöplattor till mina stegjärn. Resultatet blev riktigt bra och verkade fungera. Att traska runt i brant snö med två stora isklumpar under fötterna är inget jag kan rekommendera. Efter att ha packat bivackutrustning, liggunderlag, käk, mm gick vi i säng ganska tidigt för att kunna vara nära insteget vid soluppgången.

Gausta Marathon WI3
Dagen är kommen. Vårt gemensamma projekt för resan hade blivit en riktigt lång alpin istur. Föraren nämner att leden är 17 replängder och över 800 meter. Vi kände oss dock väl förberedda och va vid insteget runt 9-tiden. Klättringen började med att soloklättra flera lätta replängder innan det va dags att leda. I föraren stod det att man kunde göra klättringen svårare vilket vi tydligen råkade ut för. Det va Brads tur att leda och framför oss fanns en något smal ränna som såg tung ut. Isen va ganska kass, både tunn och bräcklig, men Brad gjorde ett utmärkt jobb och vips var repan bakom oss. Vi fortsatte replängd efter replängd - både solo, simultant med säkringar och traditionellt med standplats där det kändes säkrast. Leden gick trappstegsvis, ibland brant is, ibland helt horisontellt över snöfält och ibland längre sträckor med lättklättrad flack is. Runt 7-tiden på kvällen va nästan all is avklarad och vi hade nått vår tilltänkta bivackplats. Brad satte igång bensinköket och började snösmältningen. Efter en varm måltid och en kokosboll va det dags att försöka sova. Snön öste ner. Bivacken var belägen bakom ett klippblock ovanför en snöslänt på en iordninggjord hylla. Vi tryckte mot isen som täckte klippblocket i hopp om att undvika snön, vilket visade sig lönlöst. Jag vaknade av att jag höll på att falla av hyllan och kana nedför slänten. Bakom mig hade en halvmeter snö lagts sig och begravt hälften av mitt liggunderlag, som om någon ond ande försökte sno åt sig min sovplats genom att sakta knuffa av mig från den. Jag tvingades skyffla bort snön bara för att några timmar senare råka ut för samma sak igen. Det måste ha fallit en meter snö bara den natten vilket gjorde att varken jag eller Brad sov knappt någonting.

Morgondagen inleddes med frukost och snösmältning. Vi fyllde vattenflaskorna, klädde på oss och rackade på utrustningen. Det fortsatte att snöa konstant. Våra skaljackor var stelfrusna av all snö som hade smält och frusit till is dagen innan och det blev inte bättre. Med våta vantar, isiga överdragshandskar och istappar på hjälmen fortsatte klättringen. Vid 1-tiden hade vi klättrat all is, det återstod bara kanske 100 meter snöplogande för att nå vidda och utsteget. Vi var dock fast i den ofantligt djupa pudersnön och ställdes inför ett dilemma - uppåt? skråa åt sidan mot vägen? eller ner? Efter att ha försökt både uppåt och åt sidan i skogen återstod bara en sak - vi är tvungna att klättra ner och fira av hela leden. Enligt Brads altimeter och GPS var det frågan om över 850 meter - Grattis! Jag var väldigt sliten redan när vi var uppe och kände mig inte säker vid nedklättringen även ifall det inte va varken hög eller brant is. När vi nådde lite längre ner kunde vi börja fira av från träd vilket kändes mycket bättre. Vi fortsatte att nedklättra och fira av via träd hela dagen. Givetvis snöade det hela tiden. Klockan 9 på kvällen var vi tillbaka vid bilen, båda helt fullständigt slutkörda - men nöjda. Vi hade ändå klättrat all is på leden under helt vansinniga förhållanden och tagit oss ner helskinnade relativt snabbt.

"The mountains are silent teachers
and they show the way to noble qualities;
humility towards nature, modesty,
courage, sacrifice and willpower."
-- Hermann Buhl (1924-1957)

Ett bildgalleri kommer inom kort...

Redo för Rjukan

Det lyste lite narcissistiska varningslampor i huvudet när jag började rigga för att ta denna bilden. Men ändå, för 5 månader sedan såg jag inte ut så - inte ens insvept i en tjock dunjacka. Med lite motivation (i mitt fall drytooling, mix, isklättring) och målinriktad träning så når man resultat - det är förstås kul när man påtagligt ser resultatet när man tittar sig i spegeln. Nu har visserligen muskler inte så mycket med klätteregenskaper att göra, men jag känner mig betydligt starkare ute på klipporna än jag någonsin gjort - det är viktigast. Jag är förmodligen fortfarande ganska kass som friklättrare, men utan tvekan betydligt vassare som drytoolare.

Nästa vecka drar jag och Brad till Rjukan för att klättra is tills vi spyr. Vårt gemensamma mål är Guasta Marathon, en 17 replängders WI3 med både is, snörännor och "alpina förhållanden". Mina personliga mål är dels att klättra Gausta Marathon snabbt, ansträngningslöst och med effektivt reparbete, men även att ge mig på tyngre, mer ihållande leder (men kanske inte Lipton precis). Hur det går återstår att se...

Nishiki i Paradiset

Efter att ha sovit ut efter gårdagens isklättring beslöt jag sent om sider att testa hojen i dess rätta miljö. Med pannlampa for jag iväg i skymningen på Utbyvägen i god fart och tog vänster genom villaområdet mot Paradiset. Två branta backar tog musten ur mig innan jag nådde skogsstigen. Väl på stigen blev jag fort förödmjukad - bland annat tvingades jag stanna, leda cykeln, hoppa av, försöka starta i backe bara för att behöva hoppa av igen, slira med bägge hjulen på is, och det hela bara fortsatte - men jag föll aldrig som tur var. På hemvägen möttes jag av en längre sträcka med spångar. Framför mig såg jag en lång (för mig, nybörjaren) sträcka med mörka partier på bägge sidor - is och djupare vatten. Det va bara att gilla läget, koncentrera sig på balansen och rulla över. Jag slapp bli simma denna gången iaf. Full respekt till alla mountainbike:are!

Ute på asfalten igen lät jag cykeln rulla fort i nerförsbackarna. Längs med Utbyvägen tyckte jag periferin såg lite konstig ut och vred huvudet åt vänster - jag höll högre fart än bilisterna. Hemresan tog inte många minuter.

Is i Agnesberg

Jag och David är återigen på isjakt. David ville åka till Lindome/Kungsbacka för att se om det fanns någon is. Tyvärr hittade inte David stället så det blev "nödisen". Jag hade inte sett Agnesbergsisen innan men hört att det skulle ligga precis vid vägen upp till Angered. Väl framme förstod jag vad David menade - läget är inte naturskönt precis, en sprängklippa precis vid motorvägen (ca 5 meter från betongsuggorna). Isen var däremot både brant, ihållande och hög (kanske 25m). De sista dagarnas plusgrader hade förmodligen gjort isen mer homogen, den va finare och slätare än stearinljusen i Munkedal. Jag klättrade först och märkte genast att det va tyngre. Halvvägs märkte jag att man inte behövde sparka in foten upprepade gånger för att få bra fäste, det räckte att försiktigt dunka in foten en gång (inte fler) och lita på fronttaggen (den håller!). Som hängiven drytoolare har jag givetvis konverterat mina Petzl M10-stegjärn till monopoint, vilket har visat sig vara fördelaktigt även på is då man kan vrida foten i isen ungefär som att man klättrade med friktionsskor - något som inte är möjligt om man har två fronttaggar. Det där med att man ska ha utrymme för tårna i skorna bara för att det inte ska göra ont när man sparkar gäller absolut inte för mig eller mina Hanwag storskor och Petzl's M10. Idag upptäckte jag att isklättring kan vara elegant och anstängningslöst men även fysiskt riktigt tungt - ytterliggare faktorer som bara förstorar min isförälskelse.

Agnesberg 090110

Ute och cyklar

Jag har länge funderat på att skaffa en cykel. Bergtagen som man är har man givetvis funderat på en mountainbike. Mitt busskort gick ut idag och jag funderade över två saker - köpa busskort eller köpa cykel? Efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Fitz Cahall's Dirtbag Diaries (The Shorts - Friendship is a Used Bicycle) där Brendan Leonard berättar om sin "cykelmani" så blev beslutet ganska lätt.

Idag klev jag in på Sportson i Vasastaden, sa vad jag va ute efter och provcyklade en Nishiki Team. Jag har inte cyklat på kanske 15 år men denna cykeln kändes absurt välanpassad till mig. När jag tidigare har lånat cyklar har de alltid känts som att man långsiktigt behöver vänja sig vid dem (konstigt styre, dålig balans, osv) - inte denna, den passade mig perfekt. Beslutet blev lätt - jag tog cykeln på delbetalning direkt efter provcyklingen. Medan Sportsons expertis monterade på diverse tillbehör gick jag tillbaka till jobbet, surfade in på trafiken.nu och kollade in lämplig cykelväg hem. Enligt site:n ska det ta 35 minuter att ta sig från Järntorget (jobbet) till Utby (hemmet och klipporna). Det är faktiskt mycket snabbare än det tar med bussen om man räknar med gångavstånd och väntetider. Det va en konstig känsla. Om man har transporterat sig till och från jobbet på ett enda sätt under flera år och ska plötsligt byta då känns det. Börjar man göra något på rutin utan omväxling blir det tråkigt förr eller senare.

Efter jobbet va jag tillbaka på Sportson. Cykeln va klar, det återstod bara lite pappersarbete varefter jag tackade för deras goda service & expertis och ledde cykeln ut på gatan. Det hela kändes som ett äventyr i miniatyr, att man kan uppleva vardagstransporten från jobbet som spännande är spännande i sig - känslan va faktiskt ganska oväntad. Jag fipplade på mig min klätterhjälm, slog på pannlampan samt lamporna på cykeln, drog på windstopper-vantarna, satte foten på pedalen och satte fart. Plötsligt kände man sig som en trafikant bland alla andra cyklister - en i gänget. Efter att ha kört nerför Vasagatan la jag i några högre växlar och susade fram förbi Heden. Efter Ullevi höll jag på att cykla fel men hamnade rätt tillslut och följde Mölndalsån till Olskroken vidare till Gamlestaden. Vid SKF började stigningen mot Utby och jag lät blodet pumpa varmt i benen. Bellevue och Kviberg var fort bakom mig och vips va jag i Utby. Jag glömde att kolla hur lång tid det tog, men klockan va ungefär vad den brukar vara när jag kommer hem. Svetten lackade ordentligt, men det kändes fantastiskt.

Delbetalning i all ära, men cykeln ska ju betalas nån gång. När jag räknar på det har min månadskostnad bara ökat med 300 spänn, bara jag fortsätter att inte köpa busskort. Efter ett år, när cykeln är betald, sparar jag dessutom över 400 i månaden om jag istället bara cyklar dit jag vill. Visst, cykeln kommer att kräva underhåll som kostar, men jag har svårt att tro att det kommer att kosta 400 i månaden. Vinsterna med cykel verkar vara många - motion, billigare och snabbare färdmedel än buss/spårvagn, frihetskänsla och att kunna ta sig precis dit man vill på egen hand utan att behöva byta bussar och spårvagnar. Frihet på två hjul helt enkelt.

Is i Fjällbo

Det är inte ofta man får uppleva is i Fjällbo, men nu finns det ändå lite. Jag tog en tur och plåtade lite av det som erbjöds (kolla in galleriet nedanför). Vid Hollywoodväggen fanns något av en pelare som såg intressant ut så jag krånglade mig upp på hyllan och riggade topprep för att clogga i mörkret i min ensamhet.

Is i Fjällbo 090106

Äntligen! Isen är här!

Jag och David är på väg till Munkedal för att se om det finns någon is att klättra. Vi har läst att det skall finnas flera isfall i en dal där Klevabäcken rinner fram, väldigt nära gamla E6:an (Kviström naturreservat). Temperaturen va -12 grader på morgonen så nu skulle man åtminstone få känna på hur isklättring är när det är "på riktigt" och hur man pallar att klättra, men kanske framförallt stå och säkra under sådana omständigheter. Väl framme upptäcke vi snabbt ett av fallen, ganska imponerande 30-40 meter. Isen va inte jättetjock, mest stora "stearinljus". Vi riggade två topprep på olika isar och satte igång. Detta va min första riktiga erfarenhet av isklättring och jag kan bara säga en sak - istid nu! (drömma går ju även ifall vi är på väg mot motsatsen, DOH!).

Mina prylar funkade strålande, kanske lite mycket desperat hackande och sparkande i början men sedan kändes det som att detta va mitt rätta element. Jag tyckte att det va både skönt och lätt (vilket det säkert va, WI3 kanske?). David körde på som vanligt i god stil även ifall han tyckte mina monopoint-stegjärn kändes väldigt ovana. Han bytte till ett par alpina stegjärn och vanliga kängor (Lundhags, dvs med väldigt mjuk sula). Det såg bra ut, verkade inte som att det är några som helst problem att isklättra med alpina stegjärn och vanliga kängor.

Lite längre till vänster på väggen fanns ett isfall som såg väldigt lätt ut så jag knöt - efter mindre eftertanke - in mig i den skarpa änden av repet och började leda. Detta kändes ännu skönare och roligare - tänka sig att isklättring kan vara så enastående underbart. Isen hade flera hyllor med träd vilka jag säkrade i först och främst, men jag provade även att skruva in ett par isskruvar. Visserligen har jag testat skruvar innan, men aldrig skarpt. Väl uppe blev jag nerfirad och på vägen ner testade jag att hoppa i en skruv som jag absolut inte skulle velat falla i. Isskruven gjorde ett par jack i karbinen men höll utan att rubba sig - det känns ju förtroendeingivande att även dåligt satta isskruvar håller att hoppa hårt i.

Vi testade även att göra en Abalakov (isankare), dvs ett hål i isen med repsnöre trätt igenom. Det enda man lämnar om man behöver fira ner sig är repsnöret. Hålet görs med hjälp av en isskruv - den skruvas in och ur från två olika vinklar. Lyckas man har man ett hål. Både jag och David drog någorlunda hårt i ankaret, det sprack lite runt kanterna men annars höll det fint. Man tror att is är bräckligt men egentligen är det precis tvärt om.

Dagen blev riktigt lyckad och väldigt minnesvärd. Det finns även lite bilder...

Munkedal 090105

Tillbaks...

Jag har tagit ett litet uppehåll i bloggandet. Livet har löpt på som vanligt med jobb, helgklättring och vardagssysslor. Klättringen har mest bestått av drytooling - i huvudsak solo på topprep, men även med ett par replagskompisar - både trad och "torra verktyg". Julhelgen erbjöd flera dagars välbehövd vila - jag sov kanske 10-12 timmar per dyng mellan vardagarna.

Efter julhelgen kände jag mig i stort sett helt återställd, dvs magkatarren är borta - underbart! Förutom att förändra kosten lite (inget kaffe, ingen stekt/grillad/stark mat) har jag plockat bort tre saker:

• jobbstress - låt lugnet råda på arbetsplatsen för tusan!
• styrketräning - att göra pullups varje dag stressar nog kroppen lite väl mycket
• sömnbrist - om jag inte somnar förränn in på småtimmarna så stänger jag helt enkelt av klockan och kommer till jobbet när det passar mig och inte enligt 8-5-principen.

Att sova 3-4 timmar, vara på jobbet 9 timmar, komma hem och stressa med marksysslorna (slänga soppor och, ja ni vet, tråkigheter) för att återigen inte kunna somna in i tid - det är nog ett ganska bra recept på magkatarr eller kanske t.o.m magsår. Jag har kommit på att jag ska leva mitt liv, inte låta andra ting i min tillvaro leva livet åt mig.