MONO

I tisdags vaknade jag klockan 4 på morgonen och fick en fix idé - jag skall göra en klätterfilm! Eftersom tisdag var den "sista" kalla dagen hos oss bestämde jag mig för att ta ledigt och klättra innan nästa regnperiod slog till. Jag mådde kanon, magkatarren krånglade inte - jag va ordentligt taggad.

Tanken var att rep-solo-klättra en lagom lätt, men lång led med tillräckligt mycket hyllor att släpa upp kamera och stativ på för att få skapliga bilder. Leden Rödtröjan 5- i Fjällbo blev genast kandidat så jag packade och drog ut i gryningen. Rödtröjan är kanske inte den finaste leden att ha på film, men den var till min förtjusning ganska nerisad så jag började rigga upp kameran, racka på klätterprylarna, fixa ankare, trycka på REC och klättra. Det var länge sen jag gjorde en film så modet och motivationen låg på topp även ifall temperaturen steg så pass att isen rasade ner på mig (det var aldrig någon fara pga för lite is) och jag blev våt av allt droppande vatten.

Klättringen tog extremt lång tid, 6-7 timmar för att repsoloklättra 50 meter samtidigt som jag fipplade med ett stativ, en kamera, diverse kameravinklar, isyxor, reptrassel och säkringar. När jag såg resultatet blev jag positivt förvånad - det va trots allt värt allt bök. Filmen är nu färdigredigerad och kan ses på YouTube. Namnet blev MONO istället för SOLO. Filmen är givetvis inspirerad av Mike Hoover's gamla rulle SOLO. Musiken är av Bert Jerred och Josh Woodward (Creative Commons-licenserat).



Du kan även ladda ner en PAL DVD ISO-fil via följande BitTorrent http://michelblomgren.com/torrents/michelblomgren_com-mono.torrent

Golvad

Illamåendet jag skrev om i ett tigidare inlägg har slutligen visat sitt rätta ansikte. Såvitt jag förstår har jag fått magkatarr (eller dyspepsi) och jag är ganska säker på att orsaken är den långvariga stressen på jobbet som tagit ut sin rätt till slut. Att vara ambitiös och högpresterande fungerar bara till en viss gräns, förr eller senare knäcker det en. Jag har varit för blind och dum och inte insett hur långt det egentligen gått.

En läkare skrev ut en Losec-motsvarighet och vips knaprar man piller för att komma ur den nedåtgående spiralen. Det verkar dock som att jag känner av bivärkningarna som står i bipacksedeln vilket inte gör situationen bättre precis. Läkaren sa att katarren/dyspepsin bör vara över om en vecka. Nästa vecka tänker jag öva mig på att vara en slacker på jobbet istället - uppenbarligen en mycket mer hälsosam inställning. Jag mår bättre av att klättra och träna, det kopplar bort stressen så egentligen borde jag införa mer av den varan i min tillvaro istället för jobb. Sjukskriva sig för att klättra? Jo, det kommer förmodligen bli sanning - jag mår ju bara bättre av det så då är det ju en utmärkt hälsokur :)

I övrigt är det pepparmyntsté, kamomillté, havregrynsgröt, filmjölk, avorio-ris, kokt fisk, kokt potatis, m.m som gäller i matväg. Hälsa kommer genom magen säger dom och därför är kaffe, vanligt té (med koffein i), stekt mat, stark mat, m.m uteslutet. Jag har åtminstone fått en till anledning att skippa julen - nu slipper jag undan julborden. Gött mos :) Jo, potatismos är nog också bra för magen...

Nytur

Det är konstigt vad fort det kan gå. Igår fixade jag en nytur i Utby/Fjällbo, åtminstone tror jag det - repsolo dessutom. Jag har använt en mossig och våt vägg nedanför Nötterna 1 (mellan Utby- och Fjällbo-klippan) som träningsredskap för drytooling. Väggen har ett vattenfall efter mycket regnande. Jag har cloggat flera potentiella leder på väggen, men bara lett denna. För några veckor sedan ledde jag den lätta varianten (ca M3) och nu även direkt-varianten.

Leden heter Gräsklippa(r)mossa M6- och är ca 10 meter. Kruxet är ett lite knepigt tak. Sprickan efter taket går inte att jamma bladen i och för att nå utsteget måste man gräva ner yxbladen i mossa och hoppas att det håller - dvs mycket intressant klättring, dock med bra säkringar den övre halvan. Det finns ett variantutsteg som gör att leden säkert inte är mer än M3 (eventuellt max M4).

Se fler bilder i albumet...

Gräsklipparmossa M6-

Plastic fantastic

Göteborg har tydligen gått in i ytterligare en regnperiod. Även om man skulle kunna drytool:a så är det förstås otroligt tråkigt att bli dyngsur och få rostig utrustning så därför blev det en näst intill ofrivillig vända till Klätterdomen igår. Det är absolut inget fel på Domen, det är snarare jag det är fel på - jag lider nästan av att klättra inomhus och tappar lätt motivationen. Istället för att försöka ticka färgglada leder försöker jag göra något produktivt - klättra upp, ner, upp, ner, osv för en lätt kort vägg. Det blir några meter och man får vara vertikal under relativt lång tid (relativt för inomhusklättring dvs).

Övertränad?

Jag misstänker att jag är ganska övertränad. Nästan varje dag i en månad har jag varit illamående utan att vara sjuk. Om det beror på överträning, för stort proteinintag eller något helt annat har jag inte lyckats klura ut. Jag försöker få i mig 100 gram protein per dag, i huvudsak mjölkprotein - en diet jag aldrig haft förut. Det är ganska OK i och med att jag mår bra när jag tränar eller klättrar, något som förstås kan spä på överträningen ännu mer. I och med det relativt stora proteinintaget känner jag att armarna återhämtar sig ganska fort. Men, no pain no gain... det är bara att härda ut.

Växtlighet

Jag tror att något av det viktigaste som finns för oss "fullvuxna" är att växa vidare - mentalt och fysiskt. Åtminstone har jag återigen insett det. Att stå högst upp på Maslows behovstrappa utan att ta nästa steg gör att själen koagulerar.

I högstadiet kom jag näst sist på konditionstesten (av alla i hela skolan har jag för mig). Jag blev ofta vald bland de sista till lagsporter och under gymnasiet skolkade jag från i stort sett alla idrottslektioner. Fysiskt och konditionsmässigt var jag en sopa - jag hatade idrott.

Ungefär 10 år senare vandrade jag 33 mil tvärs över Island med över 30 kg packning på ryggen. Först då insåg jag att man verkligen har möjlighet att komma någonstans även om man börjar på noll - självkänslan var på topp. Det alpina landskapet på Island väckte klätterintresset till liv och jag började klättra ett par veckor efter att jag kommit hem. Utvecklingskurvan rent teknik- och utrustningsmässigt var brant.

Efter att ha lagt ner mina två första riktiga klätterprojekt sinade dock mitt självförtroende att klara det omöjliga. Motgångar är en sak, att inte komma upp på grund av en verklig orsak - men att inte ens försöka, att helt enkelt banga ur, tär på själen. Visserligen skulle vem som helst säga att mina projekt var galenskap att ge sig på utan lång erfarenhet, men ändå.

Efter ett par månaders svacka helt utan klättring är jag nästan tillbaka där jag en gång började. Idén att ticka hårda leder och göra långa, svåra nyturer blev nog lite för mycket helt enkelt. Klättring är en prestationssport, men klättring med prestationsångest är ingen bra kombination - för mig slocknade motivationen att ta mig upp, vilket blir lite konstigt om man vill klättra.

Visst, allt detta är ett stort I-landsproblem. Det finns ingen anledning att deppa när vi har alla förutsättningar framdukade, eller hur? Jag vet att vi är bäst när vi har det svårt och tvingas kämpa. Slutar vi kämpa slutar vi fungera. I ett U-land är det "lätt", man har det svårt per automatik. I ett I-land måste man hitta på svårigheten eftersom vi redan står på det översta trappsteget på behovstrappan. Många klarar av att nöja sig med sin inbäddade tillvaro men jag tror att de flesta innerst inne inte känner sig levande om de inte hittar något att kämpa för och därför är aktiviteter som klättring av större betydelse i ett I-land än i ett U-land.

Varför åka till Månen? Det är helt meningslöst, ville man ha grus eller vetenskapliga prover från himlakroppen kunde man ha skickat en radiostyrd pryl. Svaret är enkelt för ett I-land men helt meningslöst för ett U-land som inte ens har rent vatten. För I-landet är det ett otroligt steg på behovstrappan - att klara av mer än man någonsin trodde var möjligt - maximalt självförverkligande. Viljan att förverkliga drömmen skapar arbetstillfällen, investeringar, motivation och drivkraft för tusentals människor. Klättring är precis samma sak, fast på lite mindre skala med individen i fokus snarare än ett land - så fort man lämnar marken lämnar man sin inbäddade tillvaro och genast är det helt upp till en själv att överleva... äventyret kan börja.

Det blev lite långt och något urspårat, men ungefär där är jag idag (urspårat, långt bort? jo, ibland undrar man). Sen två månader tillbaka har jag tränat fokuserat och målmedvetet, sist jag gjorde det var nästan 3 år sen inför Islandstraversen och innan dess hade jag aldrig tränat på något vis. Drivkraften är visserligen en ny klätterdiciplin - mixklättring - ungefär där det alpina klätterintresset började men med större insikt och erfarenhet kan man säga.

Denna blogg är egentligen en helt narcissistisk idé - jag skiter egentligen i att dela med mig av något eller att skryta med småfuttiga prestationer, osv. Tanken med bloggen är att jag inte skall tappa motivationen - går man ut med något offentligt brukar man ha svårt att dra sig ur, man vill ju inte "tappa ansiktet" även ifall man inte är japan. Jag skall försöka förmedla både framgångar och motgånger på ett så objektivt sätt som möjligt samtidigt som det måste vara personligt. Kan jag dessutom inspirera någon annan där ute att ta tag i sina egna drömmar och försöka förverkliga dem så motiverar det mig att nå ännu längre... att nå så långt det går...